Början på slutet
Faster B kom hem i måndags, men inte med tåget (bokade om, så hon skulle åkt vid 08 på morgonen) utan fick vänta till klockan 17, då hon kunde ta flyget.
Hon var hos farmor vid fyra tillfällen under helgen, så på så vis var det ju skönt att hon blev kvar lite längre.
För i måndags kväll, då vi satt och tittade på Idrottsgalan, ringde pappas andra syster (boende i Växjö) och sa att de hade ringt uppifrån farmors boende att hon hade dött.
Så jag, pappa & mamma, samt systern, hennes man och ena son åkte upp till farmor vid 22-tiden. H hade tagit på sig pyjamas och på väg att gå och lägga sig, och ville inte följa med.
Det var en sådan märklig känsla. Personalen hade gjort henne fin, lagt en blomma, tänt hennes ljusstakar osv. Pappa & mamma sa att hon såg fridfull ut, men jag vet inte. Tycker det är svårt att tycka att det ser fint och fridfullt ut. Visst, det såg inte otäckt ut, men vetskapen om att hon var död... Det kändes bara lite olustigt och lite otäckt på något vis.
Men det var en fin stund vi fick där, och jag tror att det var bra att jag följde med, trots att jag inte sällan får upp bilden på henne då hon ligger där när jag blundar. Och det är inte så jag vill minnas henne.
På ett vis känns det ju som om farmor har varit borta ganska länge och jag var lite orolig innan för hur jag skulle reagera, i och med att "farmor" inte har funnits på ett tag. Jag visste inte hur det skulle kännas. Känns rätt okej faktiskt, och det är lite som en av personalen där sa i måndags kväll; "Ni har haft er sorgearbete i flera år".
Man har liksom så länge varit beredd, men ändå inte.
Även om hon varit "borta" i många år, är det inte förrän nu som det riktigt känns att hon är borta. Jag misstänker att det beror på att hon förrut ändå har funnits fysiskt, och det har GÅTT att hälsa på henne. Men nu går det inte... Även om det har varit svårt och tufft att hälsa på har det ändå känts bra, för egen del. Liksom att man fortfarande bryr sig, trots att man kanske inte får lika mycket i utbyte. Kanske inget alls.
Det är så ofattbart, men väntat. Man har vetat att det snart kommer att hända. Ju längre det har gått, ju mer uppenbart har det varit. På ett sätt vill man skjuta det framför sig, men samtidigt få det överstökat. Nu låg hon i 3 veckor. Det hade kunnat bli månader, eller till och med år. Så på så sätt är jag glad att det skedde nu. Upplevelsen är inte rolig, men den hade ju ändå kommit en dag. Och det hade varit lika svårt om det hade skett om ett halvår.
Nu är det bara resten kvar. Pappa och syskonen ska plocka ur lägenheten, städa osv. Iom att hon bodde i en etta på detta boendet nu finns det inte så mycket saker. Den stora rensningen skedde då hon flyttade dit, från sin förra lägenhet.
Sedan blir det begravning osv. Även det en helt ny situation för mig. Jag vet inte alls hur det kommer bli, hur jag reagerar osv. Kusinerna från Stockholm, som inte kunde följa med denna helgen, kommer hit då. Blir roligt, men det hade ju kunnat vara ett bättre tillfälle...
I tre dagar har jag mått lite illa, haft lite ont i magen osv. Vet inte om jag är på väg att bli sjuk, eller om det varit oro. Fast i måndags kväll var ju den här väntan över och oron borde ha släppt. Jag vet inte, får vänta och se. Det kanske är såhär det yttrar sig för mig. Alla är vi olika.
Funderade igår, hur hon har det nu, vad som händer och sker. Begravningen är om lite mer än 2 veckor, och jag tycker det känns länge. Ska hon ligga här ovan jord och vänta i två veckor..? Kall och ensam.
Det känns ändå bra att hon finns kvar på jorden, kommer nog kännas ytterligare när hon sedan kremeras och inte finns kvar "kroppsligt". Kan tänka mig att det blir en annan sorts saknad då. En sorg över allt hon missar. Det är mycket så jag känner, allt hon missar nu...
En sak är klar, det går aldrig att föreställa sig hur man ska reagera innan en sådan här händelse sker. Spelar ingen roll om man innan fantiserar om hur det kanske kan bli. Det blir inte likadant. Kanske likt, men inte detsamma. Jag är bara så lyckligt lottad att jag hann bli 19,5 år gammal innan jag behövde uppleva det för första gången. Och jag är säker på att jag inte kommer uppleva det på samma sätt nästa gång. Och nästa och nästa. Alla gånger (och personer) är speciella på sitt sätt.
Faster B kom hem i måndags, men inte med tåget (bokade om, så hon skulle åkt vid 08 på morgonen) utan fick vänta till klockan 17, då hon kunde ta flyget.
Hon var hos farmor vid fyra tillfällen under helgen, så på så vis var det ju skönt att hon blev kvar lite längre.
För i måndags kväll, då vi satt och tittade på Idrottsgalan, ringde pappas andra syster (boende i Växjö) och sa att de hade ringt uppifrån farmors boende att hon hade dött.
Så jag, pappa & mamma, samt systern, hennes man och ena son åkte upp till farmor vid 22-tiden. H hade tagit på sig pyjamas och på väg att gå och lägga sig, och ville inte följa med.
Det var en sådan märklig känsla. Personalen hade gjort henne fin, lagt en blomma, tänt hennes ljusstakar osv. Pappa & mamma sa att hon såg fridfull ut, men jag vet inte. Tycker det är svårt att tycka att det ser fint och fridfullt ut. Visst, det såg inte otäckt ut, men vetskapen om att hon var död... Det kändes bara lite olustigt och lite otäckt på något vis.
Men det var en fin stund vi fick där, och jag tror att det var bra att jag följde med, trots att jag inte sällan får upp bilden på henne då hon ligger där när jag blundar. Och det är inte så jag vill minnas henne.
På ett vis känns det ju som om farmor har varit borta ganska länge och jag var lite orolig innan för hur jag skulle reagera, i och med att "farmor" inte har funnits på ett tag. Jag visste inte hur det skulle kännas. Känns rätt okej faktiskt, och det är lite som en av personalen där sa i måndags kväll; "Ni har haft er sorgearbete i flera år".
Man har liksom så länge varit beredd, men ändå inte.
Även om hon varit "borta" i många år, är det inte förrän nu som det riktigt känns att hon är borta. Jag misstänker att det beror på att hon förrut ändå har funnits fysiskt, och det har GÅTT att hälsa på henne. Men nu går det inte... Även om det har varit svårt och tufft att hälsa på har det ändå känts bra, för egen del. Liksom att man fortfarande bryr sig, trots att man kanske inte får lika mycket i utbyte. Kanske inget alls.
Det är så ofattbart, men väntat. Man har vetat att det snart kommer att hända. Ju längre det har gått, ju mer uppenbart har det varit. På ett sätt vill man skjuta det framför sig, men samtidigt få det överstökat. Nu låg hon i 3 veckor. Det hade kunnat bli månader, eller till och med år. Så på så sätt är jag glad att det skedde nu. Upplevelsen är inte rolig, men den hade ju ändå kommit en dag. Och det hade varit lika svårt om det hade skett om ett halvår.
Nu är det bara resten kvar. Pappa och syskonen ska plocka ur lägenheten, städa osv. Iom att hon bodde i en etta på detta boendet nu finns det inte så mycket saker. Den stora rensningen skedde då hon flyttade dit, från sin förra lägenhet.
Sedan blir det begravning osv. Även det en helt ny situation för mig. Jag vet inte alls hur det kommer bli, hur jag reagerar osv. Kusinerna från Stockholm, som inte kunde följa med denna helgen, kommer hit då. Blir roligt, men det hade ju kunnat vara ett bättre tillfälle...
I tre dagar har jag mått lite illa, haft lite ont i magen osv. Vet inte om jag är på väg att bli sjuk, eller om det varit oro. Fast i måndags kväll var ju den här väntan över och oron borde ha släppt. Jag vet inte, får vänta och se. Det kanske är såhär det yttrar sig för mig. Alla är vi olika.
Funderade igår, hur hon har det nu, vad som händer och sker. Begravningen är om lite mer än 2 veckor, och jag tycker det känns länge. Ska hon ligga här ovan jord och vänta i två veckor..? Kall och ensam.
Det känns ändå bra att hon finns kvar på jorden, kommer nog kännas ytterligare när hon sedan kremeras och inte finns kvar "kroppsligt". Kan tänka mig att det blir en annan sorts saknad då. En sorg över allt hon missar. Det är mycket så jag känner, allt hon missar nu...
En sak är klar, det går aldrig att föreställa sig hur man ska reagera innan en sådan här händelse sker. Spelar ingen roll om man innan fantiserar om hur det kanske kan bli. Det blir inte likadant. Kanske likt, men inte detsamma. Jag är bara så lyckligt lottad att jag hann bli 19,5 år gammal innan jag behövde uppleva det för första gången. Och jag är säker på att jag inte kommer uppleva det på samma sätt nästa gång. Och nästa och nästa. Alla gånger (och personer) är speciella på sitt sätt.
posted by Elin at 4:15 em
4 Comments:
finns inte mycket att tillägga då du skrivit en massa som jag fullständigt håller med om, som jag själv gått OCH går igenom just nu. Men iaf så funderade jag en massa efter att min farfar dött. typ jättebissarra funderingar på att jag aldrig mer skulle få se farfar i fysisk form, att få se honom i sina glasögon, hans långa smala kropp..och helt plötligt låg han där i en urna...knepigt jag vet, men man börjar ju fundera en massa...
C: Joo, det blir nog så. Man får massa konstiga föreställningar för sig då man inser att man ALDRIG ALDRIG mer kommer att se denna person på riktigt. Och man vet inte heller hur allt blir efter att man är död. Man fantiserar en massa och försöker gissa hur det är, men man vet ju inte. Ingen levande person vet hur det är när man är död. Jag hade en grej som jag var jätterädd för då jag var liten, och började alltid tänka på det när jag skulle sova, men det får vi ta en annan dag ;)
Jag tänker verkligen på er i familjen nu när din farmor är borta. Även fast det stämmer som du säger att ni var förberedda på det och har sörjt er "vanliga" farmor i flera år så måste det ändå komma en annan typ av sorg nu som man INTE är förberedd på... Väldigt fint inlägg du har skrivit, det fångar verkligen alla olika känslor! Kram
Marianne: Jag tror också att det är två sorters saknad/sorg, och att man inte kan förbereda sig, hur man än försöker. Det är bara att vänta och se, allt kommer troligtvis inte samtidigt, utan lite pö om pö. Var uppe på hennes boende och lämnade ett par kartonger idag, och det kändes konstigt att komma dit och hon inte var där.
Skicka en kommentar
<< Home