Konsten att kunna diskutera

Jao, idag är det Fotbollsgala, på TV4 kl. 20.00 Inte för att fotboll är mitt största intresse, men jag är galet förtjust i galor av alla dess slag. Guldbagge-, Grammis, fotbolls- och Idrottsgala. :)

Såg ett nyhetsinslag igår, då pappa satt brevid i soffan. Och det blev som det brukar då det handlar om det ämnet. Mumlar något i stil med 'Mmm', 'Jaaa', 'Ahhh' osv varje gång han 'känner igen sig'.
Blir så less på honom då han sitter och nickar och mumlar. Precis som att han vill att vi ska höra (men det gör vi väl redan, då vi ser på inslaget?) vad de säger. Sedan efteråt så vill han att man ska säga massa grejer, vet dock inte vad, då han inte säger något. Det är en outtalad bedjan om att kommentera det på något sätt.
Vet inte vem som sa vad, men de sa iallafall i inslaget att om man spelar dataspel mer än 3 timmar/dag (alla dagar i veckan) och om skolarbete, familjemiddagar osv. bli lidande är man i farozonen. Det går inte en dag utan att p tjatar och gapar om datorn. 'Det är det enda ni gör', 'Så fort man kommer hem sitter ni där' osv. Jag blir SÅ förbannat less och arg. Det är inte alls så. Jag har ALLTID gjort vad jag ska innan jag sätter mig vid datorn. Gjort skolarbete och annat som ska göras, INNAN jag sätter mig vid datorn. Att jag kan sitta där då han kommer hem från jobbet (inte ofta, någon gång ibland) kanske beror på att han inte är hemma förrän 17-17.30 och att jag då är klar med skolarbete? Kanske kan ligga till så va? Absolut ingenting blir lidande.
Däremot finns det en annan person, H, som nästan VARENDA dag då jag kommer hem sitter vid datorn. Hon slutar ofta innan mig, och sitter där uppe då jag kommer hem. Hon har inte speciellt mkt läxor, så eg. blir inget lidande för henne heller. Och hon kör på en annan taktik, hon gör ofta sitt skolarbete på kvällarna, vilket jag gör ALLT för att slippa. Jag gör helst det då jag kommer hem, så man kan känna sig ledig på kvällarna.

I alla fall, då jag sa det till p igår, att inget blir lidande sa han (med sitt äckliga hånleende som han OFTA har då det kommer till diskussioner) 'Joo, du. Om några år'. Okeeeej, visst. Men det är inte DET som allt handlade om, inte alls det som de tog upp i inslaget och som vi diskuterade. Det är ofta så i diskussioner med honom. Han går in på massa annat, som inte alls tillhör. Och så har han hela tiden ett äckligt leende på läpparna, och tycker att allt som alla andra säger är bullshit.
Därför tar jag ogärna diskussioner med honom, även om han är den i fam. som är bäst att diskutera med. Han är den som är mest isatt och den som tål att bli emotsagt bäst (trots hånleende och det). Både m & H är ganska konflikträdda och blir sura om de blir emotsagda. Och sådant hatar jag. Man måste kunna ta konflikter och stå för vad man säger och tycker. Jag hatar att diskutera med någon som ger sig för att denne inte orkar diskutera. Och jag ger mig aldrig i en diskussion. Vet jag att jag har rätt ska jag allt bevisa det, och få den andra/de andra att förstå det. ;-)
Har en vän, som aldrig vill sätta sig emellan, utan ska alltid vara alla till lags. Ex. var vi tre stycken som skulle bestämma vad vi skulle göra ett försök om. Jag tyckte en grej, en annan kompis tyckte en annan, och denna tjejen ville inte stå på någons sida, utan sa att 'det spelar inte mig någon roll. Jag ville inte vara på någons sida, ni får bestämma själva'. Sådant gillar jag inte heller. Hur ska man då kunna bestämma vad man ska göra? Om man är tre, och två stycken har varsin åsikt, då är det ju den tredjes 'uppgift' att säga vad denne tycker och så har man ett majoritetsbeslut. Men alla vågar inte det, och det är grymt synd. Och irriterande.