It's all over...

Mhm, det gick som det gick. De kunde inte göra något åt det, så de fick avliva henne. :( Pappa skulle varit där vid 8, men då det var fullt med människor och djur där, fick han en tid efter 11. M fick åka med honom till jobbet fram tills dess.
Han har inte kommit hem än, så jag vet inte hur allt gick till, men jag tyckte mamma sa något om att de tagit det i bilen. Pga smittorisen bland djur vill de helst in ta in de djur som KAN smitta. Och de vet inte vad det var med lilla M. De sa att de KUNDE ha varit pest, men det tror jag knappast. Det bryter ut, och inom 2-5 dagar är kaninen död. Och M har bott här inne ett par dagar längre än så, så det kan inte var möjligt.
Egentligen spelar det ingen roll, hon var iaf mycket sjuk och det gick tyvärr inte att göra något åt det.

Var i skolan då jag fick sms av systern H. Hon hade slutat tidigare än mig, och pappa hade nyss varit hemma med M då sms skickades.
Visst, jag var ledsen (var rättså inställd på att det skulle sluta såhär) men det var ändå okej. Men då jag 2 timmar senare cyklade hemåt, och jag kom mer och mer nära huset, lossnade det. Ju närmare huset jag kom, ju mer verkligt och ledsamt blev det.

M ligger i underredet till åkburen, ovanpå den vanliga buren, nere i garaget. H hade lagt dit 2 blommor och ett äpple innan jag kom hem, och både hon och mamma tyckte att jag skulle gå ner och titta på henne. Jag som tyckte det var så obehagligt att se vår förra kanin, S, ligga där nere efter att vi fått avliva henne, var inte alls sugen på det.
Men till slut gick vi ner, och jag stod utanför dörren in till garaget, och de höll upp lådan. :/
Usch, fy, näääe. Jag tycker det är så obehagligt och otäckt att se henne, då jag vet att hon inte lever. Visst, det ser ut som om hon sover, men vetskapen om att hon är död, gör det så otäckt. H var framme och klappade och pussade på henne, men så långt vill inte jag gå. Det känns inte bra.

Har smält det lite nu, men jag tror fortfarande inte att jag har förstått att jag aldrig mer kommer att få se min fina, söta, älsakade lilla M levande. Snart ska hon grävas ner i MARKEN. Min lilla M ska INTE ligga under marken. Hon ska sitta i sin bur här ute, så att man kan gå och prata och klappa på henne. :( Usch, det är så sorgligt och tråkigt så det finns inte.
Men samtidigt vet jag, det är det bästa som kunde hända M i det tillstånd hon var. Hon led, och kunde knappt andas. Min lilla söta tjej.

ÅHHHH. Är så frustrerande. Jag vill ha henne tillbaka. Jag vill inte att hon ska vara död. Och så ung också, hon hann inte bli mer än 1 år och 7 månader och typ 25 dagar. Det är inte rättvisst, ETT år. :(

Min fina M. Jag kommer alltid minnas alla dina bus. Så fort dörren var öppen in till datarummet fann du din chans i att springa in här och gömma dig bakom soffan. Sen var det LÖGN att få fram dig!
Och när du fick skutta omkring i vardagsrummet, och gjorde små höga skutt. Både rakt upp och åt sidorna. Då var du glad och lycklig!
Jag önskar att vi hade fått ha dig kvar i flera år till, och fått uppleva mycker mer skoj ihop! För glädje, det är verkligen ett husdjurs 'uppgift'. Har man en gång haft djur, kan man inte sluta. De tillför SÅ mycket glädje och gos!